In the name of Blåbärspaj

2012-02-08

Long time no blogg, vi hoppar över det som hänt sen sist och går direkt på nuläget.

Sedan min bästa vän har flyttat till den stora staden har jag upptagit origami som sysselsättning, livsmål och livsstil. Det fungerade hjälpligt bra fram till en burdus fransman spillde blåbärssoppa över hela min årsförbrukning av IKEAs veck-vänliga papper, “Vendela”.

Efter blåbärssoppeincidenten har jag tänkt över hur jag skall gå vidare med mitt liv, och har precis kommit till ett beslut. Om exakt tre timmar kommer jag att försöka bluffa mig in på nobelmiddagen – utklädd till blåbärspajsdistributör.

Jag har redan vikt tre pajer.

Bästa internet-dagboksmaskin..

2008-12-09

..i dag vaknade jag upp ur min dvala.

Jag knaprade tydligen i mig en salmonellasmittad sjöfågel när jag var få fisketur i våras, och sen dess har jag legat i idé och drömt febriga drömmar om fängelser och baletter. Samt en dröm om en kaskelott och en knubbval på äventyr i nordsjön, men den vill jag helst glömma.

Uppenbarligen har jag i mitt salmonellastinna tillstånd börjat skriva och uttrycka mina förvirrade sinnesintryck här med, så jag ser ingen anledning att sluta. “Det som börjat på yrsen bör sluta på yrsen” som min gamla faster alltid sa innan hon tog en sup och startade bilen. Hon tror nämligen hon tog körkortet på fyllan och sliter än idag med att försöka avsluta sin taxikarriär i en blåskontroll, eller i alla fall ett dike. Ingen har haft samvete att tala om för stackarn att mineralvatten inte är alkoholhaltigt.

Men nog om mig och min faster nu, nu skall jag åka och spela bandy utan suspensoar. Det blir alltid lite mer spännande när man kör med “real balls”!

En riktig vän

2008-10-29

Jag tänker på en annan gång jag rakade mig. Jag var blott en ung man, med några få hårstrån på hjässan, den gången. Dagarna var korta, nätterna långa och det luktade sjögräs vart man än gick. Det var sommar i Västervik.

Just den dagen hade jag varit ute och lekt hela morgonen, så rakandet gick lite halvsegt. Lite som att raka en katt grillad i lera. Men nog om det nu.

Idag har vi gallersurfat, en populär tävling här i fängelset som går ut på att man surfar på fängelsetrappor (de gjorde stegen av överblivet galler för att spara pengar till pizza och taxiresor till fängelsechefen). Det är först till dörren som gäller och den som kommer fört får gå fri, den som kommer sist får en rejäl betongsugga i bakhuvudet. Jag fick ett svampigt sår i bakhuvudet.

Efter att ha försökt odla jordgubbar i såret i tre timmar kom jag fram till att det är nog en bättre ide att raka av allt hår och vira in huvudet i ett rejält bandage. Så såret får läka, och därför sitter jag alltså här och blir rakad av Kenta, med ä. På golvet står en stor och rykande färsk familjepizza som jag skall vira runt huvudet så snart rakningen är klar. Det är en gammal huskur de länge använt i Kenta, med ä,s familj.

Han är en riktig vän han.

Solarium och finkultur

2008-10-24

Jag nickar till och ser mig lite yrvaket omkring, innan jag med en lättad nick kan konstatera att jag sitter bekvämt inklämd mellan tre rent abnormt stora fotleder. “Vart var jag nu igen?” säger jag till mig själv och kliar på en fotled som skymmer soffbordet. “Ja just det, det var alltså under det stora kriget -28 och jag hade precis rest till Kalmar för att köpa hjärnbalkar och krigspockets..” hinner jag precis säga innan jag nickar till igen och försvinner in i en mystisk dröm, eller är det ett minne..

På tredje raden satt far med en skinksmörgås och vinkade till Kenta, med ä, som spelar på sin såg. Från balkongen hörs fängelsechefen, som själv sagt sig vara en riktig kulturkännare,  gråta när jag graciöst svävar över scenen med en död svan i nyporna. Allt var magiskt.

Tyvärr visade det sig att Kumlaanstalten nog inte var riktigt redo för balett när den tårögde chefen kom emot oss och med en förbryllande min utbrast “Mina ögon gråter, mitt sinne kvider och min själ vredgas.” varvid han raskt kastade in mig i ett solarium.

Där låg jag i tre dagar, och trallade på populära visor från Hellraiser, innan solariet till slut spräckte sig själv i ren självbevarelsedrift, och jag täckt i glas och kvicksilver äntligen kan krypa ut. 

Jag har nu mera antagit en grön/röd/gul/rosa hudfärg och har fått ett lovande erbjudande om en roll i filmen “Brain Dead 2”, en ny och spännande satsning på Dramaten där jag skall spela en helt vanlig kille som en dag drabbas av spetälska och pesten, och köper en ny kanin. 

Just nu ligger jag gömd i ett piano för att slippa duscha med de andra grabbarna, de har börjat limma sågspån på sina handdukar innan de snärtar med dem och det river ruskigt mycket i brännsåren. “Balett är för dansörer” mässar dom, och rispar fula revor i min rosa/gröna hy.

Med en smäll vaknar jag av att en enorm fotled av misstag råkar välta TVn och snabbt rycker jag åt mig det sista chipset.

Kan inte blogga idag

2008-10-20

Jag vaknar med ett ryck och ser mig omkring! Var är jag, och vad är det som låter?

Efter lite trixande med min fickpannlampa ser jag att jag är hemma, och ljuden jag hör är bara min älskade hustru Hannah som stryper en bondkatt. Med en suck av välbehag sluter jag ögonen och somnar om..

Nej, det där har vi inte tid med. Jag kan bara skriva några få rader idag.

Det är jag, och det är Kenta, med ä, den snälla fångvakten. Vi planerar en grej. Det kommer bli stort, det kommer bli enormt, ja, rent av spektakulärt! Det kommer bli en sådan grej man stämmer finpianot och ylar upp en fin halsbränna för att få besöka.

Vi skall sätta upp baletten Svansjön på Kumlascenen och alla grabbarna på avdelningen skall få se! Äntligen en chans att visa att jag också är en riktig hårding! Kanske kommer de till och med sluta stjäla mina kakor och hälla sågspån i mitt kaffe? En sak är i alla fall säker, det blir inga mer kalsongryck från grabbarna i mördargänget efter det här!

Glasögonormar

2008-10-19

Jag rör mig världsvant hos optikern, hoppar över en äldre farbror och räddar mig i sista stund undan en huggande glasögonorm. Efter några meter är jag framme vid disken, där en dam som såg sina bättre dagar någon gång innan världskrigen lever rövare och stjäl expeditens penna. Med ett resolut lyft förpassar jag damen till andra änden av lokalen, tar ett sista steg fram mot disken och med ett bländvitt leende ser jag biträdet i ögonen.

"Jag eh.. har en vän, en vän har jag. Jag skall kolla på glasögon åt honom, min vän alltså." Expediten nickar förstående och jag förstår att bluffen gick hem, nu gäller det bara att hålla masken!

Allt förlöper problem fritt och ett 30-tal glasögon vinglar jag ut ur butiken, hade jag inget brytningsfel innan så har jag definitivt plockat upp det någonstans mellan glasögonen för närsynta och de för folk med grisnäsa. Allt är lite extra suddigt just nu och I mitt yra och glasögonstinna tillstånd ser jag mig inte för riktigt när jag tar klivet ut på vägen och PANG, något hårt slår mot mig! 

Jag vaknar kallsvettig, stirrandes ner i ett betonggolv som befinner sig rent löjligt nära mitt ansikte. I ögonvrån ser jag en kackerlacka smita in i ett hörn, samtidigt som morgonens första solstrålar slår in igenom fönstret till min gallerförsedda boning. 

Träbritsen är 45 centimeter bred, och vänder man sig om i sömnen faller man. Man får blåmärken som gör ont, och de andra grabbarna snärtar med handdukarna i duschen.

Bakverken var inte så goda som jag hoppades, kocken använder väl mycket socker.

Anteckningar från bussen..

2008-10-18

Jag sitter i en fängelsebuss med destination Kumlaanstalten. Utanför ser jag en älg som med raska kliv springer över åkern, och med ett rysande inser jag att en helt ny fas av mitt liv börjar nu. Tanken att “det känns ju bra att få sova med rejäla lås på dörren” sveper förbi, det känns betryggande.

Klädd i rättsväsendets standarduniform för de mindre betrodda, som förresten sitter förvånansvärt väl runt de bakre delarna, så visslar jag på en trevlig gammal bit av Dimmu Borgir. Då och då gör jag en paus i visslandet och tar en tugga av ett gammalt kex jag fick av en trevlig vakt, “Kenta med ä”.

Kanske har ni några erfarenheter av denna typ av situationer, några tips eller någon nödvändig information? Serverar de goda bakverk? Hör gärna av er till [email protected] mer era tips och idéer!

Fördömt.

2012-02-09

De denaste fyra åren har det varit tyst här. De senaste fyra åren har jag bloggat som en vilde, men i all hast har jag råkat publicera inläggen på min plojblogg på kissies.se

Nåja, gjort är gjort. Jag funderade på att ta bort den andra bloggen men det verkar ju som om ganska många faktiskt uppskattar den trots sitt provocerade innehåll så jag låter den nog vara kvar.

Annars har det inte hänt massvis. Jag testade att smeta smärtstillande gel över ryggraden häromdagen och det blev en ganska cool förlamande känsla. Det spruckna handfatet läcker en hel del men det vägs upp av de schyssta stygnen jag numera har i bakhuvudet. De ser helt awesome ut när jag kammar mittbena hela vägen bak till nacken, lite som en blixtlås.

Det spruckna handfatet vållar faktiskt inga större problem, jag raggarduschar i toaletten istället. Det fungerar minst lika bra eftersom jag ändå inte får blöta ner stygnen i bakhuvudet - mitt huvud går nämligen inte ner i toaletten.

Nåväl, nu ska jag iväg på sårvård.
Ciao!

Avigsidan med att vara superhjälte på deltid

2008-12-18

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag är usel på att uppdatera, men det har sin förklaring;

Min vän Robert har ju legat i koma sedan i våras och läkarna ringde förra veckan upp mig och berättade att han började visa tecken på att vakna.
Solidarisk som jag är gick jag förbi Hemköp och handlade på mig ett paket Mariekex, en porrblaska och ett sexpack folkbärs. Sånt man behöver när man slaggat i sex månader.

När jag suttit och väntat på att karlfan skulle vakna i fem timmar eller så började jag tröttna. Rummet var fullt med alla möjliga verktyg, slangar masker och lampor och jag tänkte att det ju omöjligt kan göra något om jag underhåller mig själv medan jag väntar. 
Ett par provrör fick agera eldgafflar och när jag fäktats med mig själv en stund äntrade en ynkrygg rummet, varpå följande ordväxling ägde rum:

Vårdbiträdet: Vad håller du på med egentligen?

Anders aka. Fire wee wee-man: Hahaa, det spelar ingen roll - jag kan icke stoppas när jag väl börjat min ritual!

Vårdbiträdet, irriterat: Dina ritualer får du sköta hemma, detta är ett sjukhus. Sätt dig ner och ta det lugnt eller gå härifrån.

Fire wee wee-man: Det passar att bannlysa mig nu, men när jag är allt som står mellan dig och evigt lidande är du inte så styv i korken längre!

Vårdbiträdet hade tydligen inte mycket till övers för mitt skådespel utan gick och hämtade förstärkning. 
"Ni tror kvantiteter blir er räddning? Jag ska visa er!" sa jag med min mest episka röst och greppade första bästa superhjältegadget. Det sista jag minns är en skitball mask och ett djupt andetag som luktade pensionär.

Robert vaknade tydligen så in i helvete när jag slog honom i magen med ett soffbord under min tripp och jag är fortfarande öm i hårbotten av anslutningen till kirurglampan. Hur som helst tar de väl hand om mig här på avdelningen.

Jag måste nog sluta nu är jag rädd, dörren börjar ge vika för brandyxan. Misstänker att de vill ta på mig den där obekväma tröjan igen…

Nyspolad trumpet och riskakor!

2008-11-11

Den brännande känslan jag kände i trumpeten urartade till en storartad infektion i de nedre regionerna. Jag har således spenderat ett par dagar med den vänlige läkaren Ulf på gynekologavdelningen. Han var helt okej, även om han var lite omild med den lustiga förkrympta vattenslangen. Hur som helst är det bättre nu, jag kan nästan kissa utan att gråta.

Jag har förövrigt kommit fram till varför japaner är så små; att koka ris tar 20-25 minuter. Detta innebär att de små stackarna får gå hungriga 20-25 minuter extra och gå således miste om 20-25 minuters tillväxt varje dag. 

När man börjar koka ris har man så gott om tid på sig innan maten är klar att man gott och väl hinner se en porrfilm. När filmen var slut hade jag helt glömt bort riset, som en timme senare skapat en riktigt schysst rökridå i hela köket. Att göra egna riskakor får två av fem rattar, och mättar inte nämnvärt.

Barndomsdröm

2008-10-25

Han tar ett språng från taket och faller handlöst mot marken. Några meter från betongen öppnar han gylfen och dämpar sitt fall med en hård stråle firejuice. Framför honom står nemesis, den svarta skugga som i flera år förföljt honom och gjort hans liv till en plåga.
Äntligen.

En hårfin stråle av vad som mest kan liknas vid plasma klyver luften. Nemesis hinner inte reagera förrän strålen träffar hans bröst med en kraft som krossar bröstkorgen och bränner upp honom inifrån.
Gylfen knäpps med ett metalliskt ljud, och Fire wee-wee man vänder sig om och går därifrån. Fire wee-wee man, superhjälten som pissar ihjäl sina fiender med brinnande vätska som hans blåsa skjuter iväg med ett legendariskt tryck.

Kvällen på betongsuggan gav mig urinvägsinfektion. Det svider som fan, men det är det värt. Jag menar, hur ofta får man spela superhjälte egentligen?

Nya intryck

2008-10-23

Jag planerade under natten till idag min roadtrip minutiöst. Riskakorna var nedpackade, telefonen var laddad, Kent-Ingrid hade fått mat för ett par dagar och inte minst - jag hade varit på Hemköp och lånat en kundvagn som jag försett med BMX-hjul som jag sparat från min barndom. Magen pirrade, jag var hög av förväntan och kunde inte sova på hela natten. Vid 08-tiden däckade jag på soffbordet, och vaknade inte förrän framåt 15 av att jag råkat lägga mig i en gammal skinksmörgås som legat framme. Som tur var hade jag ju redan packat allt, och kunde ge mig iväg direkt!

Efter någon kilometer noterade jag vad som händer med BMX-däck om man låter dem ligga i ett förråd genom tonåren. Fyra söndertrasade däck skulle dock inte få förstöra min semester, jag gick över till plan B.
Plan B var mer en improvisation än en faktisk plan, men jag hamnade hur som helst under en bro tillsammans med en äldre herre som luktade speciellt. 

Conny, som den skäggige mannen hette, gjorde upp en eld på de gamla BMX-däcken medan jag dukade upp en riskakebuffé. På varsin betongsugga satt vi sedan och filosoferade kring livet. Conny var egentligen hjärnkirurg, men hade tagit semester efter att ha rest på de sju haven och opererat hjärnor i ett halv sekel.
Jag fick lite mindervärdeskomplex när jag satt där brevid hjärnkirurgen Conny, jag var tvungen att hitta på något. Det klassiska “viktigt telefonsamtal”-tricket var perfekt och Conny verkade jäkligt imponerad när jag bredde på med akronymer som CFO, BNP, BMI och CSI.
Just när jag skulle avsluta med att skälla ut min fiktive kollega för att han lagt budgeten tre procent under riktvärdet ringde mamma, och jag noterade att en ringsignal är ett bra sätt att bedöva trumhinnan. Jag tror inte att Conny märkte något dock. Conny hade nämligen somnat med en konstig spruta i armen. Jag avlägsnade sprutan och bäddade ner Conny i ett par gamla tidningar, släckte lägerelden med Connys avslagna folköl och styrde kosan hemåt igen, full av nya intryck.

Jag borde åka på roadtrip oftare.

Måndag.

2008-10-21

Idag vaknade jag för en gångs skull före tolv, vilket jag firade med en liten salut på sängkanten. Hög på gaserna från min egen bakdel skuttade jag mot badrummet där jag planerade att belöna min morgonpigghet med den kalldusch den förtjänade. 
Mitt omdöme måste ha försämrats något av ångorna från gårdagens middag (bestående av sex koppar kaffe) vilket ledde till att jag missbedömde avståndet något i mitt avslutande språng mot duschen. 
En kall dusch och någon deciliter näsblod senare var jag hur som helst redo för lunch med Robert!

Jag ägnade Roberts lunch åt att skryta om hur grym (verkligen awsome) jag är på att programmera. Robert var i vanlig ordning hänförd av mina kunskaper och glömde helt bort att äta. Solidarisk som jag är åt jag självklart upp hans mat när han gått.
Resten av eftermiddagen ägnade jag åt att försöka restaurera mitt handfat, som förolyckades i samband med morgonens blodsutgjutelse.

Imorgon har jag bestämt mig för att ge mig iväg på en roadtrip, jag behöver lite semester!

Rostad gröt, inte så bra som det låter.

2008-10-19

Dagens frukost blev inte direkt den succé jag hoppats på. Jag är inte helt säker på om det var gröten, den kortslutna brödrosten eller den tjocka svarta röken som gav den distinkta smaken, men den kvalade inte direkt in på topplistan. En timme senare, när jag lyckats få i mig mina grötscones satte jag mig för att jobba, men fann ett brinnande intresse för bilder på pressade fjärilar, och Googlade på insekter hela eftermiddagen.

Fyra timmar av platta insekter gjorde mig tämligen hungrig, och jag svängde (för att bevisa min kompetens i köket) ihop en trerätters middag bestående av potatisgratäng, uppdelad på tre tallrikar i olika storlek. Att äta kall potatisgratäng med sked var ingen höjdare, men är det efterrätt så är det.

Kvällen tillbringades i det Ohlzonska residenset, där delar av bekantskapskretsen slutit upp för att kolla på en grym rulle med Chuck Norris, The Delta Force. Okej, filmen var kanske inte riktigt så grym, men Chuck Norris var med så jag har inte mage att såga den…

Efter filmen ägnade jag mig åt att bli förbannad på låg överföringshastighet, något som senare skulle visa sig bero på att Robert med flit strypt bandbredden (vilket han själv förnekar och påstår att det var jag som laddat upp fel filer. Idiot.) 

Hur som helst fick jag utlopp för en laddning uppdämda bitterheter och ser fram emot en harmonisk morgondag. Ska med Pontus till gymmet och spela bänkpress, det blir fint det!

Blogg.

2008-10-18

Vi fixade en blogg idag. Eller, vi fixade snarare två bloggar - en var. Egentligen var det faktiskt jag som fixade bloggarna, Robert är ju “grafiker” och håller på med penslar och sånt. Det är ju egentligen inte jobb, och han höll inte på speciellt länge heller. Han påstår att det beror på att han är skillad men jag tvivlar starkt. Jag däremot briljerade loss totalt.

Annars har dagen varit tämligen intetsägande, testade att äta två mål mat idag och det fungerade helt okej. Magen fick sig en chock när det kom föda en andra gång och jag lär bli sittande på dass hela natten tack vare detta… Nåja, gratis är gott!

Imorgon ska jag testa att rosta risgrynsgröt, hoppas på sensation.